Efter ungefär en vecka i depression ser jag nu ljuset igen. Det är aldrig nattsvart men denna gången var det mörkare än förut. Mer meningslöst. Mindre hopp. Räddare för inget stopp. Det kändes som en stor sorg inom mig och jag undrade - Vad är det jag sörjer ? Kanske var det mig.  Mitt mig som aldrig kommer bli densamma. Vid en kris rukar det  kallas, före och efter. Jag är mitt i den än men på väg till acceptans mer än förut. I allafall i dag. I bland behövs det nära som bekräftar att du finns. Att du behövs. Som hjälper dig sätta ord på det som känns svartast. Som räcker ut en hand när du är som svagast. Som  låter dig få vara den du är utan förebrådelser, utan påförande av skuld, som tycker om dig trots allt. I min värld  är  det min dotter och några få riktiga vänner. Min familj, den har försvunnit. Jag har min teori om varför men inte skulle någon tro mig.  Det är i bland ett hårt liv. Men omringad av de bästa gör livet värt att  leva. Och skrattet  letar sig alltid fram på något beundransvärt sätt.  Mitt kaos. Mitt hål. Mitt  älskade liv .  - Ulle, du kan inte förändra hela världen. Och jag svarade - Men jag vill . . . .:-)